Drive-in bröllop i Las Vegas!?

Trodde ni på riktigt att vi skulle gifta oss i Las Vegas? No no, det blev inget med det. Andra som gjorde det såg vi dock. Folk i bröllopsklänningar passerade titt som tätt, tillsammans med personer som med tanke på sin klädsel högst troligt var på sin egen möhippa eller svensexa. Fast vid närmare åtanke är detta inte alls säkert. I den konstgjorda staden Las Vegas fanns nämligen alla typer av människor i diverse overkliga kreationer. Vi fick mycket intryck att bearbeta. Det var minst sagt spännande dagar.

För er som inte varit i Las Vegas kan jag berätta att stan verkligen är uppbyggd kring sina kasion och spelmaskiner. Det första vi såg på flygplatsen när vi landade var enarmadebandidter. Att hitta till sitt eget hotellrum var en konst då hotellen främst är kasinon. Tåget går till de olika kasinona och vi fick bokstavligt passera ett dansgolv och spelmaskiner för att komma till vår hållplats. Även trottoaren går stundtals in i kasinot… Tänk då att folk bor här på riktigt, galet!

Så mycket spelande för vår del blev det dock inte. Var lite sugna först men efter att ha fått genomgå en sjuk procedur, inklusive att ge fingeravtryck, bara för att få ta ut lite pengar la sig intresset. Det vi istället gjorde var att titta på folk, ligga vid poolen på dagarna och även gå på en MMA-gala, fighting för er som inte är insatta. Ja, detta var Viktors påhitt inte mitt. Men jag måste faktiskt medge att det var en häftig upplevelse. En bra avslutning och en bekräftelse på hur galet Las Vegas faktiskt är. Det var bra dagar men vi båda var nog ganska nöjda när vi lämnade den artificiella låtsasstaden och flög vidare till New York. Mer om det en annan gång! Här kommer lite bilder.

Välkommen till Las Vegas, hela världen i miniatyr.

TIll exempel New York och frihetsgudinnan fanns här…

Moskva?! Eller?

Denna är lättare, tydligt Paris!

Efter att ha besökt så många ”städer” var det skönt att spendera förmiddagarna vid poolen.

”Världens-bästa-flickvän” ställer upp och går på fighting gala. Viktor you owe me…

Kampen mot jetlagen – eller jetlaget?

Mina vänner och trogna läsare.Jag är sedan något dygn hemma i fantastiska Sverige igen. Ankomstdagen bjöd på köldrekord med den kallaste junitemperaturen sen 1928, så kallt har det inte varit i Chicago sen typ mars. Man tackar för välkomnandet Sverige – not! Tur att vi hade en fin välkomstkommitté på flygplatsen som vägde upp detta när de trotsade regn och kyla och för att i ottan komma och möta oss och våra stora väskor. Mycket fint!

Nu är vi alla fall på svensk mark och har spenderat helgen hos familjen i Stockholm. Kampen mot jetlagen har börjat. Eller heter det jetlaget? Jag googlar men hittar inget direkt svar däremot ger Wikipedia följande matnyttig information om fenomenet.

”Jetlag är ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störningar av dygnsrytmen. Sådana störningar kan orsakas av skiftarbete eller resor över tidszoner.

Typiska symptom för jetlag inkluderar:

• Trötthet
• Förvirring och yrsel
• Illamående och orolig mage
• Huvudvärk
• Sömnlöshet
• Irritabilitet ”

Se där. Detta kan ju förklara en hel del av beteendena de senaste dagarna. Att följa deras tips sova på flygplanet och inte när man kommer fram, samt att följa lokaltiden, har hittills gått så där. Är pigg när man ska vara trött och trött när man ska vara pigg, typiskt va?! Men det löser sig väl med tiden.

Oavsett kyla och jetlag är jag är hemma i alla fall och det är jag glad för!

Ps. Uppdateringar och bilder från Las Vegas och New York kommer inom kort, hann inte med där på slutet riktigt…

Så var hemresan som bokades i oktober här, tänk vad snabbt allt gick ändå…

Delar av välkomstkommittén, eller som jag utbrast i stunden ”Vilken välkomstbuffé…” Fanns förvirring med som ett av jetlagsymptomen eller hur var det?

Lyckan är precis såhär stor när vi bjuds på svensk frukost med leverpastejmackor.

Amerika i all ära, men Stockholm och Sverige är inte så fel det heller!

Solförmörkelse och Hollywoodstjärnor

Förstår ni att jag, efter 5 månader kommer hem om ett par dagar. Det gör inte jag. Tiden går så fantastiskt fort just nu. På grund av tidsbrist ligger jag också lite efter i uppdateringarna här. Så i dag får du se bilder från våra 5 dagar i Los Angeles. Efter ett stopp i både Las Vegas och New York känns detta som gammal skåpmat, men ändå, håll tillgodo!

Muscle beach i Santa Monica, jo men här passar vi nog in…

Vi tog cyklarna som ingick i vårt bnb och hittade det här trevliga på stranden – Beach Volley. Äntligen fick vi spela ihop igen! Vårt motstånd, daglediga pensionärer…

Lägg märke till Japanerna i bakgrunden. De fotar en solförmörkelse, som av en händelse hände vår första kväll i LA. För er som inte är lika insatta i det hela som Japanderna här, händer detta bara ett fåtal gånger under en livstid – coolt va! Vi tyckte det var lämpligt att kombinera detta med ett första dopp i stilla havet.

Ett gäng palmer och jag. Som med min frisyr i blåst och hög luftfuktighet tycker mig passa in ganska bra.

När vi tröttnat på stranden strosade vi längst strandpromenaden i Venice beach. Där mer, och framförallt mindre begåvade människor ställde ut konst och annat de tänkte man kunde få dricks för. Som en hund i bikini, en sång av en gammal man på inlines eller något annat ännu konstigare.

En mer begåvad person var den här killen. En liten knatte på 6-7 år som fullständigt ägde i skateparken.

En dag begav vi oss till filmparadiset Universal Studios.

Vi var så här nöjda med våra first-of-line-pass, som vi köpte efter att fått förklarat för oss att flera tusen kineser kommer med busslaster till parken allt som oftast. Lätt värt!

En underbar dag!

Vi åkte den här…

…och så fick vi en förtur till den här, som egentligen öppnade först en vecka senare. En av oss var särskilt lycklig, gissa vem?!

Vi träffade hollywoodkändisar i form av djur. Här en räv.

På en guidad studiotur fick vi bland annat se inspelningsplatsen för desperate housewives.

I jakt på fler kändisar drog vi till Hollywood.

En walk på Walk of fame

I Michael Jacksons avtryck, jag och resten av alla världens turister.

Vi avslutade vår LA trip med en burgare på In-n-out. Det smakade som alla annat här för tillfället, amerikanskt…

Det var det hela. Behöver jag säga att vi hade det sjukt bra, det hade vi nämligen!

Om den konstgjorda staden Las Vegas och den overkliga, fast verkliga staden New York får jag berätta om en annan gång. Förhoppningsvis innan jag landar i svea land på lördag. på LÖRDAG…!

The face of the earth

Efter härliga dagar i San Francisco började vi vår färd längst Highway 1. Denna resa med en utsikt som även kallats ”The face of the world – as God intended it to be” var som man förstår av namnet helt fantastiskt vacker på alla sätt. Vi tog god tid på oss och gjorde många små fotostopp på vägen. Vi hade två nätter på motell längst vägen och hann med en shoppingtur på ett allt för stort outlet innan vi till sist rullade in i LA till musiken, ”California here we come”. Att köra denna sträcka var precis så fantastiskt som vi drömt om. Tror inte att några bilder kan göra resan rättvisa men jag skickar med några ändå.

I morgon har vi vår sista dag i LA innan vi på kvällen landar i den galna staden Las Vegas. Men mer om detta en annan gång.

Kram kram

Ett stopp i San Francisco

Ja, det haglar ju inte blogginlägg här direkt. Om någon mot förväntan väntat på en ny uppdatering från mig så får jag be om ursäkt och skylla på att jag helt enkelt haft betydligt bättre saker för mig det senaste. Men här kommer det ett, håll till godo!

Sist jag skrev hade vi precis landat i härliga färgglada San Francisco. Här bodde vi i det mest färglade hem jag besökt, nämligen hemma hos Meg och Manny i ”Urban Rainbow”. Ett bed and breakfast som vi hittat genom sajten airbnb, där vem som helst kan hyra ut ett rum, soffa eller del av sitt hem till sådana som oss. Fantastiskt bra sida och ett tips om ni är ressugna och vill bo hemma hos folk istället för hotell. Även ett bra sätt att träffa ”locals” och få massa tips på vad man inte får missa i staden man besöker.

I San Francisco hittade vi ett par riktiga guldkorn och fick härliga och innehållsrika dagar. Även om de inte var så många till antalet hann vi med att besöka Alcatraz, gå på promenad i Golden Gate Park, njuta av lugnet i Japanese Tea Garden och ha en skön eftermiddag med sol, glass och museum i Fishermans Warf. Vi fick också se en massa häftig ”streetart” i kvarteret mission, uppleva hippie kultur i the haights och förundras av origami och annat japanskt i San Franciscos eget japantown.

Sista dagen hämtade vi ut vår hyrbil och körde över Golden Gatebron för att se de berömda extremt höga redwood träden strax norr om staden. Detta var nog höjdpunkten (haha) med vistelsen i stan. En annan höjdpunkt var en av kvällarna då vi efter mycket letande äntligen hittade en pizzeria att äta på. Väl inne på restaurangen upptäckte att samtliga i personalen var döva. Oväntat? Ja. En upplevelse? Sannerligen. Väldigt häftigt och även mycket gott. Tur det, för jag vet inte hur vi skulle kunna framföra något slags missnöje, tumme upp var lättare till hands.

Som ni förstår är detta bara ett litet utdrag av allt härligt vi fick uppleva i denna fina stad. Som med sina färglada hus, secondhand butiker, kulörta lycktor, modemedvetna människor och en hel del orginal kändes ungefär som majorna i Göteborg, fast som allt annat I USA, mycket större och mer extremt.

Uppför och nedför, jobbigt men vackert…

De kan det här med att måla hus.

Även väggarna kan de måla. Frukost – bästa målet på dagen!

En turistig båttur till Alcatraz

Fängelseön

…eller ”The Rock” som den även kallas.

När man tröttnat på amerikanskmat kan man äta brittiskt, troligtvis lika (o)nyttigt, men desto godare!

En av alla husväggar med gatukonst

En japansk trädgård…

…och en sån här.

Ut på vägarna.

Över en vacker bro.

Lite blåst och mycket utsikt

Sjukt höga träd i redwoodskogen.

Hej då San Francisco, hoppas vi ses igen snart!

Lyxliv i Chicago!

Då var det dags att vända blad. Idag lämnade jag Chicago som varit mitt hem de senaste 4 månaderna. Som ni förstår var detta lite sorgligt. Det sägs ju att man ska sluta på topp, och det gjorde jag sannerligen! Jag har haft en helt underbar sista vecka i Chicago med finaste Amerika-vännerna och med min Viktor som jag äntligen fick möta på flygplatsen efter en alldeles för lång tid.

Ungefär samtidigt som Viktor klev av planet kom också värmen tillbaka till oss, bade genom sol och kärlek. På de 5 dagarna vi spenderade i Chicago hann vi med att se det man ska, njuta av att bara vara med varandra och umgås med våra nya vänner Annie och Sam. Allt har varit toppen, vår resa kunde inte fått en bättre start. Har varken tid eller ord för att beskriva i detalj allt härligt vi varit med om, skickar därför med en hel drös med bilder.

Nu är vi på plats i San Francisco, även om vi bara varit på plats i ett par timmar har jag redan hunnit förälska mig i denna stad. Det känns som ett amerikanskt Majorna, fast större. Vi har mycket att utforska, i morgon börjar vi dagen med en tur till Alcatraz (inte att förväxla med alcazar) sedan får vi se vad uppförs och nedförsbackarna tar oss.

Kram från oss

Så plötsligt en dag träffades vi igen. Det var konstigt först, kändes inte på riktigt. Men det övergick snabbt i världens mest naturliga grej. Nu känns det konstigt att tänka att vi ens varit ifrån varandra!

Jag tog med Viktor till ett av mina favorit ställen – Wicker park!

Vi åkte till Wickerpark och fikade på hipster cafét Wormhole som är inrett med Star Wars figurer och annan nördighet…

På North Park bodde Viktor i en soffa hos Sam och vi passade på att umgås så mycket som möjligt med honom och Annie. Mina bästa North Park vänner som nu mer är nära vänner till oss båda!

De tog med oss till sin favoritrestaurang som serverar frukost till middag om man vill…

Så kom dagen när vi lämnade North Park. Tänk att hela min packning fick plats i denna resväska. Riktigt stolt. Synd bara att hjulet gick av innan vi ens lämnat campus…

Viktor gjorde ett försök att rädda situationen med gorilla glue. Resultatet – en nyinköpt resväska på marshalls…

Så flyttade vi downtown och började utforska Chicago, kontrasternas stad på många vis…

Lite drömmande i Legobutiken…

Lunch och utsikt i Hancock Tower, en av Chicagos högsta byggnader.

Mycket promenerande, ett stopp vid bönan såklart!

Vi firade 25 och 26, med en middag på Steak House. Sååå gott med riktig mat!

Så gick vi på Zoo.

Vår sista dag i Chicago spenderade vi med Annie och Sam igen.

Vi hittade en liten bit natur, sällsynt i denna stad…

Min sista kväll i Chicago. Fantastisk stad, fantastiska vänner fantastiska Viktor. Helt enkelt ett fantastiskt bra slut på detta kapitel i mitt liv!

Efter…

119 dagar
50 mail
2 Födelsedagar
54 Skype timmar
X antal övertimmar
45 blogginlägg
32 hamburgare
500 SMS
9 h flygresa
5 snigelbrev
7 tentor
1 Bröllop
110 bagels
och OÄNDLIGT många timmars saknad har dagen kommit.

Det pirrar i hela kroppen, jag är nervös, har inte kunnat sova och verkligen inte kunnat koncentrera mig på allt plugg som jag borde ägna mig åt. Det känns alltså lite när jag var nykär för 3 år sedan.

För 4 månader sen var det Viktor som lämnade av en ledsen Ellen på flygplatsen, idag är det Ellen som hämtar en glad Viktor  på en annan flygplats. Denna dag har varit värd att vänta på i 4 månader, men om någon nu hade sagt att jag får vänta 4 månader till, då hade jag strejkat. ”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” har nämligen precis nått sin yttersta gräns. Nu har vi väntat länge nog…!

Om det skulle råda någon som helst oklarhet på flygplatsen…

Inte enligt planen…

I februari förra året, när jag fick reda på att jag kom in på North Park började jag sakteliga bygga mina förväntningar efter ”worst-case-senario”. Det värsta som kunde hända var att jag inte skulle hitta några vänner och sitta ensam på mitt rum. Ett tag var jag så inne i att det var såhär det skulle bli att Ida, min kära kombo, ödmjukt frågade mig: Är du säker på att du vill åka? Men jag ville åka och jag ville göra det ensam och innerst inne visste jag nog att det inte skulle bli så illa som jag kanske befarade. Nejdå, de gillar ju svenskar här fick jag också förklarat för mig.

I början var alla sådär super trevliga som bara Amerikaner kan bli. Jag blev överöst med frågan ”How are you?”, som jag nu lärt mig endast betyder att man säger hej utan djupare mening. Jag hälsade på folk varje dag men kände samtidigt att det var svårt att lära känna folk på ett djupare sätt. Det var frustrerande ett tag, men jag blev ganska tillfreds med det hela och kände istället stöd från alla nära vänner på hemma plan. På ett sätt gjorde det ju livet efter North Park lättare också för hur gör man när man har nära vänner på andra sidan jorden? Nej. Jag övertygade mig att detta var nog det bästa alternativet. Att umgås lite med många och inte lära känna någon riktigt på djupet var en bra taktik under en 4 månaders period.

Veckorna gick, jag höll mig sysselsatt och trivdes bra med att umgås och lära känna massa olika människor. Men plötsligt gick det inte riktigt som jag tänkte längre. Ungefär i takt med min födelsedag, med endast ett par veckor kvar av terminen, träffade jag två amerikanska tjejer som helt plötsligt blev nära och viktiga vänner till mig. Jag kände också att det var ömsesidigt, att jag blev en nära och viktig vän till dem. Detta fanns ju verkligen inte med i planen. För alla inblandade hade det ju varit enklast att inte bli vän med en person som bor 9 h flygresa och ex antal tusen kronor bort. Men här står vi nu. Det är bara några dagar kvar och det känns som om vår vänskap bara börjat…

Som ni förstår är jag splittrad. Splittrad för att jag är fantastiskt glad över att snart få komma hem till vänner i Sverige men samtidigt ledsen över att lämna såväl nära som ytliga vänner här. Splittrad för att det hade varit lättare att inte ha träffat människor jag önskar hålla kontakten med, men samtidigt tacksam för att jag har träffat människor som jag vill ha kontakten med. Splittrad för att tiden på North Park, som jag haft framför mig under nästan ett helt år nu är över och en ny period i mitt liv nu börjar, eller fortsätter, lite beroende på hur man ser det.

Inför den här resan visste jag att jag skulle sakna Sverige och alla ni där hemma, detta ingick också i mitt worst-case-senario. Insikten om att jag skulle kunna sakna människorna på North Park hade jag däremot inte slagits av. Men det sägs ju att man ska sluta på topp och jag är glad över att få lämna med denna känsla. Jag kommer åka härifrån tacksam och nöjd över min termin på North Park och känna att jag har många anledningar att snart komma och hälsa på igen!

North Park, I’ll be back!

Vardag på North Park, del 4

Nu är det ju visserligen inte så mycket vardag kvar här, men ändå. Jag har kommit på att det är en kurs jag inte har presenterat här, nämligen Intercultural Communication. En kommunikationskurs, med fokus på att kommunicera mellan olika kulturer. Jag tyckte att det kändes väldigt lämpligt att läsa denna i och med att detta är vad jag hanterar varje dag. Kursen har varit intressant, men  återigen, att läsa ett ämne i 16 veckor istället för 5 som jag är van vid, blir lite långtråkigt. Så det senaste har jag blivit ganska trött och uttråkad på denna kurs som i början av terminen var min favorit.

Lite roliga inslag har den dock innehållit. För någon vecka sedan fick vi möjlighet att ställa frågor till de olika kulturerna som finns representerade i klassen. Till oss svenskar ställdes frågan: ”Är det viktigt för er att vara snygga, eller varför är ni så uppklädda hela tiden?” hmm… Vad svarar man på det utan att låta snobbig och oförskämd… Vi är inte vana att gå i pyjamas till lektionerna? Eller att batiktröjorna blev omoderna någon gång på 90-talet? Och att vi inte får en t-shirt med festligt tryck, på varje event vi går till som vi sedan sparar på hög i garderoben?

För att inte se för uppklädd ut har försökt att anamma den amerikanska stilen, dock utan vidare resultat. Jag bara kan inte gå i pyjamas till lektionen. De andra svenskarna verkar ha liknande problem med detta. För genom klädstil kan du genast peka ut vilka som är skandinaver på skolan.

Här i USA finns det så mycket människor, så många stilar och så många utseenden. Det finns så mycket varianter så det går nästan inte att sticka ut beroende på vad du har på dig (utom om du då är för uppklädd tydligen). I Sverige som är ett så litet land finns det liksom inte samma variation, går du i pyjamas till skolan en dag kommer alla att se dig. Så i stället ser vi likadana ut allihop, praktiskt, snyggt men lite tråkigt också. Batiktröjor och pyjamasar i alla dess färger och mönster livar nämligen upp vardagen betydligt mycket mer än tajta jeans och vita converseskor. Så det så!

Over and out
/Hipstern Ellen (Ja, Hipstern, det är samlingsnamnet för oss svenskar här…)

Vad tror ni, ska jag köra lite mer på den här stilen framöver? För att smälta in eller sticka ut, lite beroende på hur man ser det…

Så går vi in på slutspurten!

Nu är det upplopp, då gäller det att maxa och utnyttja tiden väl. Det kan man göra genom att…

In i det sista njuta av amerikansk skolmat...

Eller snarare njuta av härligt sällskap över mindre god mat.

Åka downtown med Sam och Annie och gå på improvisationsteater.

Shoppa och äta kinesiskt med Hannah.

Kombinera nytta med nöje = Plugga med Kristin på Starbucks

Bestiga skolans klättervägg, bestiger man en klättervägg förresten?!

Gå vilse i regnet och behöva ta taxi för att hitta fram till konserten med Kina Grannis och Imaginary Friend.

I regnet planka in på ett annat av Chicagos college, bara för att konstatera hur mycket bättre North Park är. Även om vi inte har biljardbord...

Man kan också var uppe allt för sent för att uppdatera sin blogg. Det är vad jag gör just nu… Bäst att sova. Godnatt vänner, hörs en annan dag!